rosablomma

En slags intressant idé...

Äntligen har vi börjat julpynta vår lilla lägenhet och det har blivit hur mysigt som helst :) 

Längtar på ett slags sätt till julen, fast egentligen inte... Det känns lite jobbigt att det om tre veckor är tre år sedan du dog. Det känns som om det var hur länge sen som helst som vi såg dig. Kollade på kort igår och du var inte med på många. Men jag hittade till slut ett där du står och håller mig i din famn och du var jättebrun och fin, du hade till och med lite, lite hår kvar på huvudet, även om det inte var mycket. Jag tog med det hem och har satt det i en fin ram i en hylla så man ser dig varje gång man går förbi.
Det orsakade mycket känslor när jag tog fram korten och började kolla. Jon var tvungen att kolla på de roliga korten så han kunde skratta och försöka tränga bort allt det ledsna och mamma blev som vanligt vädligt sorgsen.
De där dagarna för tre år sedan när allt bara hände och ingen egentlinge insåg hur det gick till känns som om de aldrig har hänt, även om man minns de så väl. På söndagen när farmor ringde och sa att du andades tyngre och tyngre åkte pappa ner till sjukhuset och Olle och kusinerna kom från Vittinge. Olle åkte så klart också till sjukhuset och kusinerna kom till oss. Det var det bästa som någonsin kunde hända just då, att vi fick sällskap och kunde vara tillsammans. Vi gjorde dagen till en vanlig hälsa-på-och-festa-dag och alla försökte vara glada. Dagen därpå åkte de hem till Vittinge, men Olle stannade kvar. Det var ju bara två dagar före jul och det fanns hur mycket som helst som skulle göras innan julafton.
Annaklara sov i mitt rum natten när du dog. Jag hade en speciell känsla när jag gick och la mig och var helt säker på att du skulle vara död när jag vaknade. Det var på ett sätt obehagligt men samtidigt skönt att jag visste. Jag var inte ett dugg förvånad på morgonen när mamma kom in och berättade det och det kändes på ett sätt skönt att det var över. Hur hemskt det än känns idag så var det precis så jag kände det just då. Vi bestämde att vi skulle åka ner till Kajsa och träffas lite och äta mat och bara vara med varandra. Efteråt skulle vi åka in till stan och handla resten av julklapparna, eller jag har iofs inte köpt en enda, och när vi kom in på Åhlens och det var smockat fick jag en sådan panik känsla, jag ville för allt i världen inte träffa några människor, och absolut inte stå och trängas med de. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till så jag var tvungen att springa till bilen. Efter det åkte vi till Hemköp så fick jag handla alla mina julklappar där, helt sjukt, men det var inte i närheten av samma mängd människor.
Julen blev helt lamslagen det året och det är väl inget jag tycker är konstigt. Men tyvärr så har det blvit det varje år efter det. Det är väl egentlingen inte så konstigt det heller, men det känns som om du var en sån person som ville att vi skulle ha det roligt, du ville liksom att vi skulle skratta jämt. Därför känns det så synd att vi inte kan fira jul tillsammans allihopa i släkten och liksom hedra  dig utan vi sprider ut oss i alla hörn och kanter. Det känns som om julen inte skulle bli litka jobbig ifall vi firade den tillsammans.
Begravningen blev som det blev, eller det var absolut inga fel på den, det var inte så jag menade. Men precis innan vi skulle åka fick jag panik. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till och jag ville vekrligen inte följa med... Det kändes bara hemskt alltihopa och jag kunde verkligen inte ta på mig jackan själv och gå ut ur huset, det var precis som en stoppkloss i kroppen som inte ville att jag skulle åka. Jag ville så gärna men klarade inte av det själv, så någon annan fick hjälpa mig. Jag minns inte så mycket från själva begravningen när vi satt där inne, bara när vi allihopa skulle gå fram och lägga rosor på kistan då allt brast för mig. Från platsen där jag satt hade jag sett Farmor och Kajsa sitta och gråta precis hela tiden och när jag gav den sista blomman till dig så klarade jag inte mer. Det bara forsade tårar och efteråt när ingen annan grät kunde jag inte sluta. Det var precis som om det var först då jag kunde sörja dig. Även om jag fortfarande inte har gjort det klart än. Det var en hemsk dag, men samtidigt så var det skönt att det var över där. Det var ju ändå över ett och och halvt år som vi hade sett dig och alla i släkten lida. Det var liksom som om det var då det äntligen tog slut. Även om det är hemskt att säga så också, men det var inte förrän då som man insåg att vi aldrig mer skulle behöva se dig lida...
Jag kommer för alltid att minnas dig, Farfar! ♥

9

...